Utvecklingen under min mormors liv..

by
Anna Nord

2016-11-21

I förra veckan satt jag hemma hos min mormor och fikade vid hennes köksbord och hon berättade för mig och mina 10-åriga tjejer om sin uppväxt. Mormor är idag 92år gammal och är alltså född 1924.

När mormor berättar om sitt liv på en bondgård där hon levde med sin mamma och pappa sitter alla helt tystna och tagna av hennes berättelser. Hennes pappa var en hård man och man kan se tårar tränga fram ur ögonvrån när hon berättar om hur mycket stryk hon fick när hon råkat glömma den fina dockan ute som hon fått av släktingar i Amerika. Hon hade efter mycket tjat fått leka med den fina dockan som annars förvarades i finskåpet då den var alldeles för dyr för att lekas med. Nu hade hon alltså glömt den ute efter en lekstund med grannen Märta och på natten hade det regnat och dockan var förstörd. Den smärtan som hennes ansikte uppvisar för att ha fått så mycket stryk när det redan var straff nog att ha förlorat det finaste hon någonsin fått. Flera gånger upprepar hon att, pappa gjorde så gott han kunde men han var inte snäll, han var inte snäll.

Mormor drabbades av barnpolio när hon var liten. Hon upplevde en sjukdomstid långt innan Ronald Mc Donald hus, där barnen fick ligga ensamma flera veckor på sjukhus för föräldrarna behövde jobba. När hon tillfrisknat lite och hon "bara" haltade rejält var promenaden till skolan på 2km något som fick uthärdas året runt oavsett väderlek i det par skor man fått.

När man hör mormor berätta om sin uppväxt är det svårt att ta in hur mycket som har hänt de senaste 92åren. Ingen telefon i varje hus, inga bilar, ingen masskonsumtion, inga pokemons att jaga, inga ipads eller mysica.ly som underhållning för barnen. Mormor är ingen person som säger att det var bättre förr, hon säger uttryckligen att det inte var en rolig barndom. Men frågan är om det som kunde format hennes upplevelse av sin barndom till det positiva hade varit om hennes föräldrar hade haft tid för mer kärlek. Om de hade haft möjligheten att finnas där när hon var sjuk, om de tröstat när dockan var förstörd.

I dagens samhälle i Sverige finns det inga barn som har det så dåligt ställt som min mormor hade det när hon var liten. Visst det finns de som inte har råd med julklappar och som har det väldigt jobbigt hemma, men generellt behöver inte barn gå 4km varje dag i snöoväder i sommarsandaler så att de får frostskador i fötterna. Snarare är det så att de allra flesta barn har mer än de behöver av både kläder, skor, mat och leksaker. Det enda som är oroväckande likt mormors tid är föräldrarnas tid för sina barn.

Vi lever i digitaliseringens värld där vi behöver anstränga oss allt mindre för att få allt vi behöver, men ändå är vi mer stressade, psykiskt sjuka och har mindre tid än någonsin. Digitaliseringen ger oss oändliga möjligheter om vi väljer att använda det rätt men baksidan är hur vi hanterar den numera obegränsade jämförelsen och jakten på det gröna gräset som vi ständigt exponeras för.