Kan man få allt?

by
Anna Nord

Jag skulle kalla mig en kvinna med höga ambitioner i livet. Jag vill gärna både ha kakan och äta den. Jag vill jobba med något jag älskar, vilket är att få vara med och förändra och driva företag framåt. Samtidigt vill jag ha tid för mina 4a barn, vara en bra mamma och fru. Jag vill ha tid för våra hästar, vår gård och för mina vänner.

 Tidigare i mitt liv så satte jag karriär och arbete först. Jag gav hundra procent av mig själv till det företag jag jobbade på och i svåra perioder begravde jag mig ännu mer i jobb.

 Jag har alltid varit väldigt tävlingsinriktad och det finns inget som triggat mig mer än om någon säger att jag inte kan göra något oavsett om det gäller hästtävlingar eller arbete. Jag är inte van vid den lätta vägen och har i perioder stångat mig blodig för att bevisa att vill man bara tillräckligt mycket så kan man nå sitt mål.

Vi lever i värld där vi kämpar för jämställdhet och just den här kampen har nog triggat mig mer än jag förstått i mitt yrkesliv. Man blir matad med att huvudmålet för jämställdhet är att få in lika många kvinnor på höga positioner som män och jag har någonstans eldats på för att bevisa för mig själv och andra att man visst kan slutföra sina högskolestudier samtidigt som sina klasskompisar trots att man ett halvår innan fött tvillingar, att man visst kan göra karriär samtidigt som man blivit nybliven ensamstående småbarnsmamma bara man jobbar tillräckligt hårt.

Så en dag händer något i livet som gör att det kvittar hur mycket man vill eller hur mycket man kämpar för det som händer är utanför all kontroll och i ett kallt uppvaknande så inser man vad som är viktigast. Familj, barn och vänner.

Jag är fortfarande samma drivna, tävlingsinriktade person som vill mycket men

sedan den händelsen har jag och min nuvarande man försökt skapa vårt drömliv, vilket för oss innebär att bara för att familjen kommer först så innebär inte det att jobbet kommer tvåa.

 Jag känner många kvinnor i min närhet som ger allt till jobbet och flera av dem har tyvärr både kraschat totalt in i väggen eller varit och nosat på den.

Jag vet i alla fall att jag har dragits med i illusionen om att hur lyckad jag är som kvinna mäts i karriärmässig framgång och jag tror nog det finns en och annan kvinna därute som någon gång känt likadant.

 Det får mig att fundera..

 När blev jämställdhet framförallt en fråga om karriär och lön?

 När slog pendeln över och det helt plötsligt blev mindre prestigefyllt att ta hand om sin familj som kvinna?

 När kommer det vara lika attraktivt för oss kvinnor med en man som ”bara” är hemmapappa som en som har ett bra jobb och en bra lön?

 Kan man, oavsett kön, få allt?