Illusionen om Relationer

by
Anna Nord

Väljer du precis som jag att hellre maila eller smsa istället för att faktiskt ringa personen du behöver få tag på?

 

Jag har varit en ganska telefonskygg person så länge jag kan minnas. Jag avskyr när folk ringer från okända nummer och kollar i princip alltid upp numret innan jag svarar eller ringer tillbaks. En inte helt okomplicerad egenskap sedan jag startade eget företag och alla potentiellt nya kunder ringer från, för mig okända nummer.

 

Jag vet egentligen inte vad det är jag är mest rädd för. Att bli störd? För att känna mig dum om jag inte har rätt svar direkt eller för att bli överhopad med säljargument och stå där med en årsprenumeration på tubsockor?

 

En del av mig har nog försvarat hela beteendet med att jag är en person som hellre gillar att skriva och i vissa fall tror jag definitivt att det varit det bästa. Som när jag och mannen haft någon konflikt och jag genom skrift faktiskt tvingas till eftertanke istället för att explodera som en skakad, vällagrad champagneflaska som sprutar ur sig innehåll från flera år tillbaks.

 

Jag kan märka av andra liknande kontrollbeteenden vid andra tillfällen också, som en kväll nu nyligen när jag inte orkade behålla fokus och lyssna på min mans berättelser om kollegan som hade en hund under sin uppväxt som också hoppade av glädje när folk kom på besök. En berättelse som för mig då kändes totalt ointressant då den helt saknade någon som helst slutkläm eller bra idé på lösning på vårt ”hoppande hund-problem” så istället zoomar jag ut och plockar upp telefonen och scrollar vidare i mitt Instagramflöde.

 

Jag har försvarat mitt beteende med att jag är en fyrbarnsmamma, jag driver eget företag, jag har en gård med hästar, hund och höns. Jag orkar inte lägga den lilla personliga tiden jag har på att lyssna på saker som inte har något värde.

 

Något värde?

 

Oftast har det nog tyvärr haft sin grund i att jag genom teknik väljer den lättaste vägen.

 

Jag såg i dagarna ett TED-talk med Robert Waldinger som berättar om en pågående snart 80år gammal studie som följt människor från unga till idag när flera av dem är över 90år gamla. En studie vars syfte är att ta reda på vad det är som ger lyckliga människor och ett lyckligt liv.

 

Han berättar om att resultatet otvetydigt visar på att bra relationer är det som är viktigast för oss människor och för vårt både psykiska och fysiska välmående. Bra relationer där man känner att man har någon som verkligen finns där.

 

En annan studie som jag hört om via författaren Bill McKibben visar att sedan 50-talet så kan vi människor räkna upp färre och färre personer som vi kan ringa vid en kris men samtidigt har vi fått mer och mer golvyta där vi bor. Det här kan ses som en metafor för den kultur vi lever i idag där vi har bytt ut vänner mot golvyta och förhållanden mot saker.

 

I dagens samhälle finns en illusion om relationer utan kraven som kommer med vänskap eller äktenskap. Vi tror att vi har kontroll över vår uppmärksamhet, att vi alltid har möjlighet att bli sedda och framförallt finns en illusion om att aldrig behöva vara ensam så länge vi befinner oss online.

 

Men hur bra kontroll har vi egentligen i en värld där sitta ensam på bussen utan telefon eller att visa oss utan filter och redigering, är det svåraste som finns? Och hur många av våra Facebookvänner skulle egentligen knacka på och ge oss en kram om det händer något jobbigt?